Med hjärtat i halsgropen
En ledig dag från jobbet, början av september, de vackra höstfärgerna börjar komma.
På agendan står en härlig långpromenad med hundarna, solen är framme, kaffe i ryggsäcken och kameran runt halsen.
Vi vandrar upp till "Stortavelsjön" (fattar inte namnet eftersom det är en pytteliten sjö/tjärn några km ifrån den vanliga Tavelsjön?)
Vi fick en trevlig vandring på vägen upp och framme vid raststugan delade vi på mina smörgåsar, men kaffet ville dom inte smaka. Solen värmde och höstblåsten virvlade och rufsade hundarnas pälsar.
Jag passade på att fota lite och vi försökte även sitta stilla och bara njuta en stund, men det är överkurs säger mina hundar!!
Till slut fick dom mig på benen och vi började knata tillbaka till bilen.
Men då börjar Kira helt plötsligt att halta på ett bakben för att sedan inte stödja alls på benet och slutligen vägrade hon att gå. :(
Kira satt bara och såg så himla olycklig ut och ville inte resa på sig och följa med när jag ropade.
Jag blev orolig när jag inte hittade felet och började misstänka orm. Ännu mera orolig blev jag då retstickan Tassa lade sig intill Kira i stället för att springa efter mig eller reta Kira!!...(Herregud tänker man då - Tassa måste verkligen förstå allvaret i situationen!)
På agendan står en härlig långpromenad med hundarna, solen är framme, kaffe i ryggsäcken och kameran runt halsen.
Vi vandrar upp till "Stortavelsjön" (fattar inte namnet eftersom det är en pytteliten sjö/tjärn några km ifrån den vanliga Tavelsjön?)
Vi fick en trevlig vandring på vägen upp och framme vid raststugan delade vi på mina smörgåsar, men kaffet ville dom inte smaka. Solen värmde och höstblåsten virvlade och rufsade hundarnas pälsar.
Jag passade på att fota lite och vi försökte även sitta stilla och bara njuta en stund, men det är överkurs säger mina hundar!!
Till slut fick dom mig på benen och vi började knata tillbaka till bilen.
Men då börjar Kira helt plötsligt att halta på ett bakben för att sedan inte stödja alls på benet och slutligen vägrade hon att gå. :(
Kira satt bara och såg så himla olycklig ut och ville inte resa på sig och följa med när jag ropade.
Jag blev orolig när jag inte hittade felet och började misstänka orm. Ännu mera orolig blev jag då retstickan Tassa lade sig intill Kira i stället för att springa efter mig eller reta Kira!!...(Herregud tänker man då - Tassa måste verkligen förstå allvaret i situationen!)
Jag bar Kira nästan 2 km, med tårar i ögonen och bultande hjärta. Väl framme vid bilen var det något bättre så jag bestämde mig för att åka hem och ringa en veterinär.
Hemma undersökte jag ordentligt och hittade baskemig ingenting! Då inser jag också att hon inte haltar längre? Kanske var det en geting, kanske ett barr??
Nåja, jag fick träna mina armmuskler och är innerligt glad att mina hundar väger mindre än 10 kg. :)
Hemma undersökte jag ordentligt och hittade baskemig ingenting! Då inser jag också att hon inte haltar längre? Kanske var det en geting, kanske ett barr??
Nåja, jag fick träna mina armmuskler och är innerligt glad att mina hundar väger mindre än 10 kg. :)
Kommentarer
Postat av: Linda
Lilla Tjorvloppan :( Visst blir man skräckslagen! Kanske var det bara en nerv som kom i kläm, men bäst att kolla upp det.
Trackback
