Där ovan molnen
Det är en förmån att få dela den stunden, det kan vara lika vackert som när barn föds och är lika naturligt.
Den här bilden tog jag utanför jobbet när en av våra boenden var på väg att lämna oss......för något annat kanske, vad vet jag?
Väldigt vackert foto som passar in för det du beskriver på ett jordnära sätt. Själv vill jag inte tro på att det är slut bara för att vi vandrat färdigt en stund här på jorden.
Trevlig helg.
Vilket viktigt jobb/arbete du har. Själva döden är något som är lika för alla, något som ingen kommer undan. Då önskar jag den kan bli så fin som möjligt för alla. Tyvärr är det inte så av naturliga skäl.
Jag har också intresserat mig för den genom åren. Väldigt många gånger har jag haft skyddsänglar genom livet. Några episoder har jag skrivit om i bloggen. Andra i kåseriboken. Ändå har jag väntat med att berätta om andra tillfällen. I ett av månadens kåserier 2015 skrev jag om ett tillfälle. När jag satt i baksätet på bilen var det som att se sitt liv passera förbi. Massor av sekvenser från mina arton år fladdrade förbi. Jag var inte det minsta rädd. Övertygad om att jag inom några sekunder skulle dö. När jag råkade ut för nästa utsatta läge en stund senare, såg jag ingen inre film. Det tyckte jag var märkvärdigt. Jag hade äran att få hålla min mamma i handen när hon drog sitt sista andetag. Min pappa passade däremot på när vi fick lämna salen för att de skulle suga bort slem och jag försvann iväg på det stora sjukhuset för att ringa någon och meddela att jag inte kom till skolan nästa dag.
Hoppas du kan njuta av en fin lördag.
