Linnean är en av mina favoritblommor! 
När jag var liten, hade jag mammas gamla läseböcker ungefär som sagoböcker. Jag lärde mig att läsa tidigt och bläddrade ofta i dessa böcker. Jag har tyvärr inte kvar dessa värdefulla böcker, jag älskade bilderna och texten däri.
Där fanns bland annat den här dikten om Linnean!

Linnéa bor i skogen

bland mossa barr och ris,

och hon är fin och vacker

på obeskrifligt vis.

Hur törs den lilla vara

i ensamheten så?

Finns någon där som vaktar

de mjuka vidjor små?

Ja, där finns furens armar

med gullrödt pansar nog,

som akta att ej solstyng

den späda når i skog.

Och där står gran med mantel,

så tät och vid och lång,

och värnar, att ej stormen

den lilla gör förfång.

 

Och det vet nog Linnéa –

det kan jag säga visst –

ty när i junidagar

hon höjer kvist vid kvist,

så bära de i toppen

små klockor, fagra, två,

helt röda allra innerst,

helt bleka utanpå.

Det är med dem den lilla

törs tacka helt försagdt

de jättestora träden

som hållit troget vakt:

Åt furen nog hon ämnar

en klocka af de två,

den andra det är granens, –

men doften kan du få.

(Av Albert Teodor Gellerstedt)