Libbsticka, en kryddväxt
På trädgårdsmässa köpte jag en planta Libbsticka (eller köpte två och gav en till svärmor)
Det är en flerårig kryddväxt som har anor från medeltiden. Kan även kallas för selleriört, vilket dessutom talar om att den smakar lite som selleri.
Den har en kraftig smak och används mest för att smaksätta soppor och grytor.
Den går bra att torka och bra att frysa. Man kan äta hela växten, men det är nog bladen man använder mest.
Jag ser fram mot att börja använd den, än är den så liten att jag bara provat att smaksätta köttfärssås med tre blad.
Min arbetskompis har lovat att ge mig hennes recept på Libbstickasås, som tydligen ska vara gudomligt god till grillat.
Lite fakta jag hittat på nätet:
De exemplar av libbsticka som påträffas mindre allmänt i vårt land, framför allt i gamla trädgårdar, är förvildade - en påminnelse om att örten förr odlades som medicinal- och kryddväxt. Det vetenskapliga namnet är en avledning av det latinska ordet levare, lätta, lindra.
I alla de medeltida örtaböckerna omtalas libbstickan som magstärkande och lugnande medel och som skönhetsmedel, och örten ansågs dessutom driva bort råttor, vägglöss och huggormar. På 1500-talet prisades örten av Salernoskolan för sin menstruationsökande verkan. På tyska fick den namnet Liebstöckel, en förvrängning av det latinska namnet i anslutning till ordet Liebe, kärlek - därav uppfattningen att libbstickan skulle verka som afrodisiakum och kunna bota könssjukdomar.
Senare har örten framför allt använts mot väderspänning och katarr i bronkerna. I våra dagar har libbstickan som läkeört i stor utsträckning fallit i glömska, men den används fortfarande som matkrydda. Bladen är en omtyckt soppkrydda, "Maggikryddan", och i de anglosaxiska länderna är libbstickeblad en omtyckt grönsak.
Förekomst: Inhemsk i Iran, men odlad och förvildad sedan länge i hela Europa, även i Sverige.
Kännetecken: En 80-200 cm hög flockblomstrig växt. Flerårig ört. Stjälk upprätt, tjock och ihålig. Blad strödda. de undre stora, glänsande gröna, tämligen tjocka, trekantiga-rombiska, enkelt eller dubbelt pardelade med i toppen inskurna småblad. Blommor blekgula (juli-augusti) i täta flockar med 8 20 strålar. Både allmänt och enskilt svepe. Klyvfrukten 2, ellipsformade, delfrukt med 5 ribbor. Rot köttig. Lukt stark, erinrande om selleri.
Använda växtdelar: Blad, jordstam, rot.
Innehållsämnen: Eterisk olja med N-butylftalid, som ger den karakteristiska lukten. Kumarinföreningar, garvämne, harts, vitamin C.
Medicinsk verkan: Aptitökande, hosthämmande, urindrivande, väderspänningsfördelande.
Användning: Som aptitstimulerande medel, vid hosta, för att öka urinmängden vid ödem. Som krydda.
Det är en flerårig kryddväxt som har anor från medeltiden. Kan även kallas för selleriört, vilket dessutom talar om att den smakar lite som selleri.
Den har en kraftig smak och används mest för att smaksätta soppor och grytor.
Den går bra att torka och bra att frysa. Man kan äta hela växten, men det är nog bladen man använder mest.
Jag ser fram mot att börja använd den, än är den så liten att jag bara provat att smaksätta köttfärssås med tre blad.
Min arbetskompis har lovat att ge mig hennes recept på Libbstickasås, som tydligen ska vara gudomligt god till grillat.
De exemplar av libbsticka som påträffas mindre allmänt i vårt land, framför allt i gamla trädgårdar, är förvildade - en påminnelse om att örten förr odlades som medicinal- och kryddväxt. Det vetenskapliga namnet är en avledning av det latinska ordet levare, lätta, lindra.
I alla de medeltida örtaböckerna omtalas libbstickan som magstärkande och lugnande medel och som skönhetsmedel, och örten ansågs dessutom driva bort råttor, vägglöss och huggormar. På 1500-talet prisades örten av Salernoskolan för sin menstruationsökande verkan. På tyska fick den namnet Liebstöckel, en förvrängning av det latinska namnet i anslutning till ordet Liebe, kärlek - därav uppfattningen att libbstickan skulle verka som afrodisiakum och kunna bota könssjukdomar.
Senare har örten framför allt använts mot väderspänning och katarr i bronkerna. I våra dagar har libbstickan som läkeört i stor utsträckning fallit i glömska, men den används fortfarande som matkrydda. Bladen är en omtyckt soppkrydda, "Maggikryddan", och i de anglosaxiska länderna är libbstickeblad en omtyckt grönsak.
Förekomst: Inhemsk i Iran, men odlad och förvildad sedan länge i hela Europa, även i Sverige.
Kännetecken: En 80-200 cm hög flockblomstrig växt. Flerårig ört. Stjälk upprätt, tjock och ihålig. Blad strödda. de undre stora, glänsande gröna, tämligen tjocka, trekantiga-rombiska, enkelt eller dubbelt pardelade med i toppen inskurna småblad. Blommor blekgula (juli-augusti) i täta flockar med 8 20 strålar. Både allmänt och enskilt svepe. Klyvfrukten 2, ellipsformade, delfrukt med 5 ribbor. Rot köttig. Lukt stark, erinrande om selleri.
Använda växtdelar: Blad, jordstam, rot.
Innehållsämnen: Eterisk olja med N-butylftalid, som ger den karakteristiska lukten. Kumarinföreningar, garvämne, harts, vitamin C.
Medicinsk verkan: Aptitökande, hosthämmande, urindrivande, väderspänningsfördelande.
Användning: Som aptitstimulerande medel, vid hosta, för att öka urinmängden vid ödem. Som krydda.
Kommentarer
Trackback