valp på rasträffen
Föreläsning på rasträffen
Hundlek på rasträffen
Jag vet att det blir många bilder som är rätt lika, men hundägarna och bergernördarna uppskattar det, så ni andra får stå ut.
På väg till Rasträffen
Tufft att köra så långt, så vi övenattade på vägen ner.
Här är bilder från ett av rastningstillfällena.
summering
Vad var bra och vad var mindre bra?
Bra:
Vädret, stämningen, resesällskapet Ingela som gjorde en bragd med tanke på det som hände hemma på hennes gård, Sara som bjöd på Rosévin när jag mest behövde det, att få träffa min kära Linda, att utställningsdomaren hade öppen kritik som är så kul för publiken, den avslappnade plojtävlingen som bjöd på glada skratt, Susanne som hjälpte mig med massagetips, att få omge sig av alla dessa underbara bergermänniskor en hel helg, att få se så många härliga bergers, att få vara aktiv i den bästaste rasklubben, Anna och Åsa som arrangerat och engagerat så bra!
Mindre bra:
Alla misslyckade foton, alla jag missat att prata med, min dåliga simultanförmåga som gjorde att jag missade en stor del av utställningsresultaten, mängden intryck som gjort att vissa saker fallit ur mitt minne nu, det ryms inte hur mycket som helst i min hjärna, skotten på skjutbanan som förstörde för vissa hundar på träffen, alla vitsippor jag missade att fota, att tre dagar inte räcker för att mätta mig, att det är ett år till nästa gång.
(Det var bara ett urplock av allt bra under helgen)
besvikelsen
Jag gav mig aldrig tid att kolla igenom/ändra inställningar i kameran, så de flesta bilder är bara att slänga!
De bästa bilderna blev på getterna, som stod stilla till skillnad från bergerna och deras ägare..
Diagnosen
Jag har precis insett vad jag lider av, skönt att äntligen få det konstaterat:
Minst fyra av nedanstående kriterier skall vara uppfyllda för att diagnos skall kunna ställas. Symtomen skall som minst ha förekommit under en oavbruten sexmånadersperiod.
a) Motstridande känslor av enorm kärlek och intensivt hat samtidigt. Patienter med denna diagnos kan ena ögonblicket höras säga saker i stil med "Förbannade jävla hund, det blir Blocket för dig!" för att i nästa övermannas av en så stark känsla av kärlek att de hänfaller åt gråtmildhet.
b) Allvarlig separationsångest när patient skiljs från sin hund. Detta kan till exempel yttra sig genom att patienten upprepade gånger per dag ringer till sin hundvakt under utlandssemestern för att förhöra sig om att ingenting hänt med hunden. I allvarliga fall kan detta leda till att patienten aldrig åker på utlandssemester överhuvudtaget.
c) Patientgruppen uppvisar ett tvångsmässigt behov av att prata om sina hundar (även med människor som verkligen inte är intresserade), ta bilder av sina hundar, blogga om sina hundar, och skriva på sociala medier om sina hundar. De har också en tendens att vara övertygade om att alla i hela världen är mycket intresserade av vad de har att berätta.
d) Okontrollerbara vredesutbrott och/eller gråtattacker om någon uttalar sig negativt om hundarna. Detta kan leda till djuptgående sociala konflikter. Agg kan hysas i många år mot person som gjort sig skyldig till att klaga på patientens hundar.
e) Kraftigt nedsatt omdömesförmåga ("Nog kan jag väl ha hundjackan på mig på personalfesten?")
f) Sociala konsekvenser. Personer som tidigare haft ett stort och varierat kontaktnät brukar med tiden begränsa de sociala kontakterna endast till människor med samma diagnos.
g) Fysiskt förfall. Patienter med diagnosen tenderar att välja gummistövlar framför moderiktiga skor, praktiska jackor framför snygga, och har sällan problem med att visa sig ute med leriga tassavtryck på byxbenen och hela tröjan full av hundhår.
ÖVRIGT:
För att skilja "hundmänniska" från psykiatriska differentaldiagnoser bör behandlande läkare göra en noggrann anamnes kring förekomsten av små svarta skitpåsar nedtryckta i kläderna, även i sammanhang där inga små svarta skitpåsar kan tänkas behövas, till exempel på finare restauranger. Om dessa små svarta skitpåsar dessutom råkar ösas upp på bordet i samband med betalning bör diagnosen vara att betrakta som definition.
BEHANDLING OCH PROGNOS:
"Hundmänniska" är en kronisk sjukdom med ett progressivt förlopp, det vill säga att symtomen tenderar att bli värre med tiden.
Insjuknandet är ofta dramatiskt och sker vanligtvis i barndomen, men även fall av förstagångsinsjuknande hos vuxna och äldre har kunnat konstateras.
I dagsläget finns ingen fungerande läkemedelsbehandling. Långtidsstudier har gjorts med försök att få hundmänniskor att skaffa sig ett liv, men slutsatsen av studierna har varit att detta inte är möjligt. Tvärtom tenderar symtombilden att bli än mer komplex med åren.
Inga fall av spontant tillfrisknande är kända. Diagnosen "hundmänniska" är därmed att betrakta som en av de mest allvarliga psykiska störningar sjukvården kan komma i kontakt med.
(Gamla bilder från mars 2011)
Miva & Rufs
Tuff kille
Miva och Rufs
Lapphund
Berger des Pyrénées
Här är ett par filmer på mina bergervänners hundar.
Överst min bästa väninnas Inez och Drömma, sedan kommer Vicky Miles hund.....som jag har glömt namnet på? *skäms lite*
Hunden med mattan är sötaste spunkhunden och de två understa är kullsyskon till min Tassa.
Svensk Lapphund
Sofiastugan med fem bergers del 2
Det är så härligt att se alla hundars likheter och olikheter. Inne i grillstugan "bitchade" Tassa till sig en egen bänk och ve den hund som kom nära den. Kira låg hopprullad vid mina fötter, Peppan satt troget vid sin mattes högra sida, Miva placerade sig närmast maten - helst mellan elden och grillgallret och Rufs, ja han bara var liksom överallt. :)
Sofiastugan med fem bergers
Promenaden dig går över sjön på skoterspår och väl framme finns en liten stuga att grilla i. En av Tavelsjös finaste platser om ni frågar mig.
Hundarna busade som galningar och skallen ekade över hela Långviken.
Kira och Tassa är lite avvaktande när Ingelas alla tre hundar sätter igång, men det är helt underbart att se fem galna bergers springa fram över isen!